Nådens gåvor

Det finns många namn som vi delar ut eller som vi tilldelas. En del namn bär vi med stolthet andra tynger oss med skam. Men egentligen är det ju bara namn, bokstäver radade efter varandra. Det är inte bokstäverna som avgör hur det kommer påverka oss. Det är laddningen som vi har, som vi känner till och lärt oss.

Publicerat 13 augusti, 2026

Rosy Bad Hamburg

Betraktelse över nådens gåvor

Mamma, pappa, barn, syskon, kusin, granne, arbetskompis, skolkamrat, mormor, farfar, faster och pojkvän.

Målare, läkare, professor, personlig assistent, kontorsråtta, socialtjänsteman och byråkrat.

Tiggare, soc-fall, psykiskt sjuk, flykting, sektbarn, muslim, skilsmässobarn och terrorist.

Det socialt laddade som gör att vi antingen hör ihop eller står utanför. Och vi människor kan göra nästintill vad som helst för att höra ihop, för att tillhöra och räknas in. Det är så djupt mänskligt att höra till och under lång tid har det varit helt nödvändigt för vår överlevnad. Den sociala delen av att vara människa påverkar vårat mående och utgör en av de hälsoaspekter som WHO definierat. Den sociala dimensionen kan berika livet med relationer som skapar gemenskap, trygghet och utveckling. Att vara ofrivilligt ensam kan vara skadligt för vår hälsa. Mötet med en annan människa är också en viktig del i utveckligen av vår självbild. Vi blir till i mötet med den andra.

Det är inte alltid som det där mötet är så romantiskt. Inte alltid mötet leder till härliga känslor.

Ibland kan mötet med en annan människa väcka starka känslor inom oss. Provocera, stressa, skapa obehag eller ett skav.

Och det är lätt att tänka att det är personen framför oss som orsakar dessa känslor inom oss. Att det är något problem med personen, något som känns hotfullt eller till och med farligt.

Det kallas projektion har jag lärt mig. I mötet med den andra möter vi oss själva, sidor som vi kanske inte gillar eller vill kännas vid. Och de känslor som väcks är våra, kommer från oss och säger något om vårt inre liv.

Men man kan leva ett helt liv och tro att det är andra människor som är problemet. Leta fiender i alla som väcker något som vi inte tycker om i oss själva. Personer som genom sin närvaro påminner om en sanning vi inte vill kännas vid, ett sår vi ännu inte läkt, en ståndpunkt som inte längre håller. Anledningarna till att känslor väcks är många. Mänskligt, vi fungerar så. Vi försöker hitta en lösning för att slippa känna de där obehagliga känslorna. Men det leder sällan till något bra. Det bryter ned, vi ruttnar inifrån.

Det tog många år innan jag hittade ett nytt sätt att se på de där starka reaktionerna och känslorna. Det jag lärde mig var att se varje skavank, varje skrynkla som jag ogillade med mig själv som en portal — en möjlighet att upptäcka mer kärlek till mig själv. I mötet med den andra som väcker en stark känsla finns en inbjudan att upptäcka nya sidor inom oss själva som vi ännu inte omfamnar i kärlek.

Det här är vad nådens gåvor handlar om tänker jag och jag tror Paulus skulle hålla med mig om det utifrån texten i 1 Korinthierbrevet 12 som vi just läst. ”Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte.« 22Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, 23och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet”.

Nåd. Att slippa undan en dom som man egentligen förtjänat. Nåd är bron till den fördjupade kärleken både till den andra men kanske framförallt till oss själva.

Den andra öppnar nya vägar till ny nåd

I texten illustrerar han församlingen, mänskligheten som en kropp. Vi kan inte säga till en kroppsdel att vi inte behöver den, allt behövs för helheten. Och när vi för över det här tänkandet på mänskligheten kan det ju bli lite provocerande.

Behöver vi den arga grannen? Bidragsfuskaren? Missbrukaren? Flyktingen? Behöver vi dem som är annorlunda än oss? Ja, kanske för att upptäcka de sidor inom oss som hör ihop med dem. För de finns garanterat där. Vi hittar dem i våra känslor och reaktioner i mötet med olika personer.

Rädslan för att bli lämnad, för att bli utsatt, rädslan att inte bli älskad, rädslan att inte klara sig, rädslan att död, rädslan att bli sjuk, rädslan att vara ensam.

Mötet med den andra är en portal till nåden. En öppning till större förståelse av hur vidunderligt stor kärleken är. Hur enormt omfattande friheten är.

Hur gör man det då? Hur tar man emot nåden? Kan det vara så lätt och så svårt som att sluta döma oss själva för det vi inte lyckats med? Eller omfamna den rädsla som vi känner? Se det sårbara i oss som gör att vi ibland känner oss lite väl sköra? Kan det vara att orka se en lite större bild? Och så fort känslan väcks igen inse att bilden kan växa sig ännu lite större? En övning man kan göra, som är en ganska vanlig kontemplativ övning, är att sätta sig någonstans där man kan se mycket folk passera. Och för varje person som går förbi försöka se Kristus i dem, se att alla en gång varit barn. Alla bär sin historia och alla är djupt älskade av någon, åtminstone av Gud. Ibland kan en sådan övning vara ett enklare sätt att ta emot kärleken till sig själv. Efter några minuter av att se dessa älskade människor kan du sen testa att vända blicken mot dig själv och praktisera samma blick och samma tanke mot dig själv.

Att vara en del i en kropp, vara en del i en mänsklighet ger oss frihet att vara dem vi är. En är ett öra, en annan en näsa och en tredje är tjocktarmen. Alla behövs för att förstå livets gåva.

Men varför är det så svårt att nå hit? Vi lever i en tid som delar upp och vill skära av eller begränsa kroppsdelar. Som talar om vi och dem. Gemenskap leder inte alltid till frihet, det kan leda till konformitet också. Bli som vi annars får du inte vara med. Kom hit men på våra villkor. Rätta dig in i ledet. Motsatsen till nåd. Och något mänskligheten hela tiden kommer tillbaka till, i Moseboken skapades en syndabock för att lösa problematiken. Man offrade denna och på så sätt blev man av med problemet. Idag ser vi syndabockar överallt och i jakt på trygghet och säkerhet, på att slippa känna de obehagliga känslorna så jagar vi dem. Vi bygger ut fängelsen, bygger ut förvar och hyr andra i tredje land i vad vi kallar för migrationspolitik.

Somliga tror att Jesus var tänkt som det slutgiltiga offret, som den som tog allt på sig en gång för alla. Andra menar att Jesus dog just på grund av att människan hela tiden söker efter en syndabock.

Och båda perspektiven har något som är rätt i sig tror jag. Paulus skriver om samma mänskliga mekanism men ur ett tredje perspektiv. Att omfamna det skamfyllda, omge det med större anständighet. Han upphäver offret och talar om en inkludering. Att ge plats åt det som vi ser som ett problem. Upptäcka det inom oss som skaver i mötet och låta nåden omforma orden, känslorna och laddningen till något som talar om hur älskade vi är. Han talar om hur olikheterna inte blir ett hot utan en tillgång i det som är en helhet. Hur vi behöver de olika funktionerna, de olika synsätten och perspektiven. Inte för att hela tiden gräla om vem som har rätt utan för att lära av varandra. Upptäcka det i dig som kan lära mig något mer om vad det innebär att leva just nu och jus här.

I mötet med den andra, den som är annorlunda än jag förstår jag att det är känslor i mig som väcks och inte personen framför mig som är problemet. I mötet med den andra kan vi i kombination med ett mod att vara sårbar öppna oss för att förstå ännu lite mer av hur älskade vi är.

Syskon, farbror, doktor, hundägare och invandrare djupt älskade av någon, iallafall av Gud. Med något att möta dig med, något att lära dig om den vidunderliga kärlek som också är riktad mot dig.